Människan som produktionsenhet.

Ungefär när upphörde människan att vara människa och övergick till att vara en produktionsenhet i konsumtionssamhället?
Jag tror det var i samma stund som man upphöjde arbete och pengar till det högsta goda och människorna fick smak på den materiella världen.
Någonstans där tappade hon bort sig själv.
Man hör politiker lova jobb, jobb och jobb. Och människorna är så inrotade i konsumtionshetsen och synen som pengen som Gud - att hon glömmer att stanna upp för att fråga sig vad hon egentligen vill ha och behöver.
När får människan tillräckligt? Vid vilken punkt är hon nöjd?
För att veta det behöver man sakta ner och ställa sig frågan om vad som egentligen är viktigt - för just mig. Hur vill jag ha mitt liv? Vad är viktigt? Hur vill jag att mitt liv ska se ut?
Är det viktigare för mig att kunna lämna bort barnen på dagis så att jag kan gå och jobba - än att kunna vara hemma med dem och umgås med mina barn så mycket som möjligt undertiden som de är små?
Vi har vant oss vid detta med pengar och arbetet som livets mening. I kölvattnet av denna konsumtionstillvaro kommer feminismen och av någon underlig anledning är man ingen feminist om man anser det mer värt att kunna vara hemma och ta hand om sina egna barn. En sann feminist lämnar över uppfostran av de egna barnen till de Statliga daghemmen och i någon annans vård.

När man väl lärt sig tro att det högsta goda här i livet är att kunna konsumera så är man benägen att falla för alla lockande krediter. Och så börjar man handla på kredit. Man lånar sin tillvaro, bygger upp en lånad materiell tillvaro - och då är man fast.
Nu har man inte ens möjligheten att ställa sig frågan; vad som är viktigast; tiden med den egna barnen eller att ingå i konsumtionssamhället - man har förvandlats till en produktionsenhet - en person som MÅSTE gå och jobba för att betala på sina lån och krediter.
Det är precis dit, till det tillståndet, den punkten, som marknadskrafterna vill att du ska nå - så att du låser in dig i konsumtionssamhällets system av; jobba, köpa, sova, jobba, köpa, sova.

Den människa som stannar upp och lär känna sig själv har en möjlighet att bryta sig ur detta mönster, en chans att lämna livet som en produktionsenhet i Marknadens ekorrhjul.

Att lära sig leva enkelt, av de medel som står till buds, rätta sin mun efter matsäcken - ger en möjlighet att hitta alternativa livsstilar och att glädjas åt de små tingen i tillvaron. Barnen (är inte små så länge), solen, naturen, snön, sandstranden, fåglarnas kvitter, vännerna frisk luft en vandring i fjällen, fönstershoppa, teckna, läsa, skriva. Det finns så mycket i livet som är vackert, underbart och gratis - men man måste stanna upp och kliva av konsumtionskarusellen för att upptäcka den delen av tillvaron. Vissa gör det aldrig. Andra upptäcker att; Rikast - det är den som är Nöjd.

Deborah Englund

Materialism, konsumtionshets








Populära inlägg