Att vandra på den smala vägen.
Vägen smalnar av igen.
Guds inverkan på livet blir allt tydligare. Hans makt och hur Han vänder misslyckanden till seger, hur Han leder sina barn, hur Han har en plan för varje människas liv - är tydligt.
Det är så skönt att vägen blir smalare. Det blir så mycket enklare att leva då inför Hans ansikte, i Hans vilja, när Han rensar bort allt som stör, förvirrar och förgör. I enkelheten finns renhet och frid.
Hans väg är radikalt annorlunda mot för Världens livsstil och det krävs att egot förminskas för att man ska ta sig genom nålsögat ut på den smala vägen. Det är ingen lätt väg.
Lätt är det att gå den breda motorväg som världens folk färdas på. Där krävs inga förändringar, där finns inga krav på att ta itu med sig själv, att förminska sig själv för att Gud ska bli större. Man behöver inte vara ödmjuk på den vägen. Den är lättare men ändå vill jag inte gå den vägen för precis lika lätt som den är att gå, precis lika ointressant är den!
Att släppa makten över sitt liv, att sluta forcera och styra och istället lämna över sitt liv i händerna på en Gud som världen inte tror på är ett äventyr, en utmaning och en risk. Risken man tar är att världen har rätt, att det inte finns någon Gud och att man därmed gör sig själv till åtlöje. Må så vara - men Gud har visat sig själv tydligt - speciellt i de stunder jag stått vid ruinens brant och jag varit tvungen att ta ett steg framåt, det är då när man landar i Hans hand man ser Honom tydligt - och därför väljer jag att gå Hans väg, som en korsriddare och självaste Indiana Jones som kliver ut i ruinens gap och sätter sina fötter på den kamouflerade bron som bär över till andra sidan.
Jesus sa att Han är; "Vägen, sanningen och Livet". Inte förrän jag väljer bort mitt ego och viker av från den breda vägen finner jag livet.
På den breda vägen lever man som i en dröm, en dimma, i illusionen att man själv styr över sitt livs riktning och utformning. Vad man får är fragment av ögonblick, osammanhängande stunder, som ger intrycket av att vara livet medans det i själva verket är skärvor man desperat försöker sammanfoga till en meningsfull helhet.
Statussymbolerna är enormt viktiga på den breda vägen för genom dem försöker man upprätthålla den illusion av livsinnehåll man försöker skapa och med statussymbolerna kan man synliggöra sitt "värde" för omgivningen. I det yttre ger man intrycket av att ha "lyckats" som människa men ju mer noggrann man varit med fernissan ju tommare ekar det i personens inre.
Det behöver inte alltid vara så. Det kan vara välsignelser från Gud också, gåvor man välsignats med på den alltmer avsmalnande vägen. Men hur vet man vad som är äkta och inte!? Det avgör man på måttet av kärlek personen är i besittning av eftersom Gud ÄR kärleken. På frukten känner man trädet.
Guds inverkan på livet blir allt tydligare. Hans makt och hur Han vänder misslyckanden till seger, hur Han leder sina barn, hur Han har en plan för varje människas liv - är tydligt.
Det är så skönt att vägen blir smalare. Det blir så mycket enklare att leva då inför Hans ansikte, i Hans vilja, när Han rensar bort allt som stör, förvirrar och förgör. I enkelheten finns renhet och frid.
Hans väg är radikalt annorlunda mot för Världens livsstil och det krävs att egot förminskas för att man ska ta sig genom nålsögat ut på den smala vägen. Det är ingen lätt väg.
Lätt är det att gå den breda motorväg som världens folk färdas på. Där krävs inga förändringar, där finns inga krav på att ta itu med sig själv, att förminska sig själv för att Gud ska bli större. Man behöver inte vara ödmjuk på den vägen. Den är lättare men ändå vill jag inte gå den vägen för precis lika lätt som den är att gå, precis lika ointressant är den!
Att släppa makten över sitt liv, att sluta forcera och styra och istället lämna över sitt liv i händerna på en Gud som världen inte tror på är ett äventyr, en utmaning och en risk. Risken man tar är att världen har rätt, att det inte finns någon Gud och att man därmed gör sig själv till åtlöje. Må så vara - men Gud har visat sig själv tydligt - speciellt i de stunder jag stått vid ruinens brant och jag varit tvungen att ta ett steg framåt, det är då när man landar i Hans hand man ser Honom tydligt - och därför väljer jag att gå Hans väg, som en korsriddare och självaste Indiana Jones som kliver ut i ruinens gap och sätter sina fötter på den kamouflerade bron som bär över till andra sidan.
Jesus sa att Han är; "Vägen, sanningen och Livet". Inte förrän jag väljer bort mitt ego och viker av från den breda vägen finner jag livet.
På den breda vägen lever man som i en dröm, en dimma, i illusionen att man själv styr över sitt livs riktning och utformning. Vad man får är fragment av ögonblick, osammanhängande stunder, som ger intrycket av att vara livet medans det i själva verket är skärvor man desperat försöker sammanfoga till en meningsfull helhet.
Statussymbolerna är enormt viktiga på den breda vägen för genom dem försöker man upprätthålla den illusion av livsinnehåll man försöker skapa och med statussymbolerna kan man synliggöra sitt "värde" för omgivningen. I det yttre ger man intrycket av att ha "lyckats" som människa men ju mer noggrann man varit med fernissan ju tommare ekar det i personens inre.
Det behöver inte alltid vara så. Det kan vara välsignelser från Gud också, gåvor man välsignats med på den alltmer avsmalnande vägen. Men hur vet man vad som är äkta och inte!? Det avgör man på måttet av kärlek personen är i besittning av eftersom Gud ÄR kärleken. På frukten känner man trädet.