Från förvirring till självkännedom.
I en värld där möjligheterna är oändliga är det lätt att förlora sig själv.
Under många år har det rätten till självförverkligande, jag-fixering och omhuldandet av drömmar varit "livets mening". Jag tror det är fel väg att gå.
Fixeringen vid personliga önskedrömmar är ett infantilt och omoget sätt att förhålla sig till livet. Man sliter till sig grässtrån från djupen av sin själ i brist på verklig självkännedom, en brist som uppstått till följd av industrialisering, inträdet i cyberspace och förlusten av den inre friden i virrvarret av intryck och reklamerbjudanden med löften om ett bättre, enklare liv och ett vackrare jag.
Förvirringen slår på så väl själsfrid som på den egna kroppen och köerna till plastikkirurgerna växer sig allt längre. Man karvar och skär i den egna kroppen och hittar endå inte "sig själv" och livets mening, meningen med just min existens.
Politiker bidrar till "frigörelsen" genom att släppa på lagar och regler kring könstillhörighet och sexualitet och lägger på så vis ytterligare sten till börda.
Inre och yttre kaos blir resultatet, på alla nivåer av människans existens.
Det är ett lyxproblem. Att förlora sig själv i en uppsjö av möjligheter är en förbannelse som drabbar dem som har "råd" att vältra sig i förbättringshysteri och självförakt. Självmordsstatistiken ökar som det yttersta beviset på att den världsbild som förmedlats är misslyckad och deprimerande.
De olika vishetslärorna har alltid framhållit självdisciplinen som medel att uppnå inre frid och inre frid får man när man slutat jaga efter tillfredsställelsen utanför sig själv.
Det är skillnad på önskedrömmar och verkliga behov och möjligheter.
Världen snurrar för fort och i de obegränsade möjligheterna blir man fartblind. Jag tror man måste lära sig skilja på de drömmar som formats utifrån konsumtionshets och verklighetsfrånvända ideal för att hitta sitt verkliga jag, förstå sina möjligheter, acceptera sina begränsningar och hitta källan till inre frid och verklig glädje.
Måttet på inre tillfredsställelse är frid, "Frid - vad mer behöver jag" står det i Böckernas Bok, Bibeln. Om du lever med friden som vägledning kommer du att föras genom ett nytt landskap över höjder och genom djup. Där finner du dig själv.
"Himmelriket är i hjärtat" sa Jesus. Men det handlar inte om att ytterligare fixera sig vid sig själv med en inåtvänd hållning tillskillnad från den tidigare hysteriskt utåtriktade frenesin. Nej, tvärtom, det handlar om att lära sig älska sitt sanna jag och dela med sig av sin inre frid och kärlek till den värld som fortfarande inte hittat ut ur förvirringen. Den inre friden lyser som ett ljus i mörkret upp vägen till verklig gemenskap.
Deborah Englund
Under många år har det rätten till självförverkligande, jag-fixering och omhuldandet av drömmar varit "livets mening". Jag tror det är fel väg att gå.
Fixeringen vid personliga önskedrömmar är ett infantilt och omoget sätt att förhålla sig till livet. Man sliter till sig grässtrån från djupen av sin själ i brist på verklig självkännedom, en brist som uppstått till följd av industrialisering, inträdet i cyberspace och förlusten av den inre friden i virrvarret av intryck och reklamerbjudanden med löften om ett bättre, enklare liv och ett vackrare jag.
Förvirringen slår på så väl själsfrid som på den egna kroppen och köerna till plastikkirurgerna växer sig allt längre. Man karvar och skär i den egna kroppen och hittar endå inte "sig själv" och livets mening, meningen med just min existens.
Politiker bidrar till "frigörelsen" genom att släppa på lagar och regler kring könstillhörighet och sexualitet och lägger på så vis ytterligare sten till börda.
Inre och yttre kaos blir resultatet, på alla nivåer av människans existens.
Det är ett lyxproblem. Att förlora sig själv i en uppsjö av möjligheter är en förbannelse som drabbar dem som har "råd" att vältra sig i förbättringshysteri och självförakt. Självmordsstatistiken ökar som det yttersta beviset på att den världsbild som förmedlats är misslyckad och deprimerande.
De olika vishetslärorna har alltid framhållit självdisciplinen som medel att uppnå inre frid och inre frid får man när man slutat jaga efter tillfredsställelsen utanför sig själv.
Det är skillnad på önskedrömmar och verkliga behov och möjligheter.
Världen snurrar för fort och i de obegränsade möjligheterna blir man fartblind. Jag tror man måste lära sig skilja på de drömmar som formats utifrån konsumtionshets och verklighetsfrånvända ideal för att hitta sitt verkliga jag, förstå sina möjligheter, acceptera sina begränsningar och hitta källan till inre frid och verklig glädje.
Måttet på inre tillfredsställelse är frid, "Frid - vad mer behöver jag" står det i Böckernas Bok, Bibeln. Om du lever med friden som vägledning kommer du att föras genom ett nytt landskap över höjder och genom djup. Där finner du dig själv.
"Himmelriket är i hjärtat" sa Jesus. Men det handlar inte om att ytterligare fixera sig vid sig själv med en inåtvänd hållning tillskillnad från den tidigare hysteriskt utåtriktade frenesin. Nej, tvärtom, det handlar om att lära sig älska sitt sanna jag och dela med sig av sin inre frid och kärlek till den värld som fortfarande inte hittat ut ur förvirringen. Den inre friden lyser som ett ljus i mörkret upp vägen till verklig gemenskap.
Deborah Englund