Ondskan hatar skönhet och glädje
Jag lärde mig tidigt förstå att ondskan hatar det som är vackert.
Att ha med onda människor att göra är som att ägna sig åt detektivarbete och det har jag gjort, sedan jag var barn. Jag antar att det är min analytiska personlighet som gör att jag fascinerats av ämnet ondska och elakhet Oavsett vad som är svaret så skriver jag idag om ondskan och gör genom mitt skrivande rent hus med de människor som lider av ondskans personlighetsstörning - jag har rensat ut dem ur mitt liv och har som mission att hålla upp deras handlingar och deras sjuka personligheter i ljuset för alla att beskåda. De ska inte kunna gömma sig bakom sina charmerande fasader längre - det är min mission - och när jag antog denna utmaning att avslöja de onda människorna för vad de är - så slutade de besvära mig. De är livrädda för exponering, livrädda att bli avslöjade för vad de är. Men jag vidhåller att jag står som vaktpost och håller utkik efter ondskans hantlangare och när jag ser dem ska sanningen skrikas ut från hustaken.
Att onda människor hatar det vackra förstog jag redan som barn.
Det var när jag såg allt det vackra försvinna från den gård jag växte upp som jag insåg att onda människor hatar skönhet.
I min barndom spenderade jag mycket tid hos min mormor och morfar.
Gården var vacker. Vägen upp till gården kantades av en lång björkalle och vid sidan av björkallen växte en lång häck med ärtskivor som man kunde göra visselpipor av på sommaren.
Vid sidan av huset växte en häxring av björkar och på andra sidan gården växte det aspträd. Aspträden var oerhört fascinerande när man som barn studerade de löven som darrade i träden. Solen sken och himmelen var blå och det var alldeles vindstilla och trots detta darrade aspträdens löv. En fascinerande gåta för ett litet barn. Ingen vind och endå skälvde löven i träden. Det var så vackert.
En dag när jag kom farande till mormor och morfar så var allting utom björkallen efter vägen borta. Borta var häcken med visselpiporna, den vackra häxringen av björkar och aspträden med de magiska löven. Gården var kal - allt det vackra var förintat.
Jag frågade om aspträden och fick till svar att löven var så jobbiga att kratta.
Men jag förstog att sanningen var en annan - någon tålde inte det vackra och ville förinta all skönhet på gården och lämna den kal och steril.
Min mormor hävdade alltid att morfar var en elak man. Jag trodde henne. Långt senare har jag förstått att detta med att baktala en annan person bara är ett av vapnen i en ond människas arsenal av ondska. När morfar dog levde ondskan kvar och det var då jag förstog vem den verkligt elaka människan var - mormor - och det hade alltid varit hon som stog för ondskan i familjen. Hon var överhuvudet av ondska och den som la grunden till den dysfunktionella familj hon styrde med järnhand.
Det var även hon som beordrade att allt det vackra skulle elimineras från gården.
Idag frågar jag mig hur morfar kunde tillåta detta och varför han utförde hennes ondskefulla önskningar - men svaret är självklart; Ingen vet vilken ondska han fick utstå under alla år han delade med denna onda människa som min mormor var. Han utförde hennes önskningar därför att hon var ondskefull och den som troligtvis plågades mest av hennes ondska - var han. Han var också den som alla trodde var elak undertiden han levde därför det hade mormor alltid sagt bakom hans rygg.
Jag har kommit fram till att vad onda människor lider av är självömkan och avundsjuka. De tycker enormt synd om sig själva för att de tycker sig snuvade på den uppmärksamhet de tycker sig värda och de avundas alla dem som de tycker stjäl uppmärksamheten ifrån dem. De hatar således allt som är vackert, alla som är glada, vänliga lyckliga och talangfulla. De stjäl ljuset och uppmärksamheten från den självömkande och avundsjuka människan som därför vill förstöra allt det denne avundas och hatar. En sån person kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra. Ingen ska få glädjas eftersom den onda människan inte kan glädjas. Alla ska vara lika bittra och fattiga på liv - som den onda, livsfientliga människan är.
Deborah Englund
Att ha med onda människor att göra är som att ägna sig åt detektivarbete och det har jag gjort, sedan jag var barn. Jag antar att det är min analytiska personlighet som gör att jag fascinerats av ämnet ondska och elakhet Oavsett vad som är svaret så skriver jag idag om ondskan och gör genom mitt skrivande rent hus med de människor som lider av ondskans personlighetsstörning - jag har rensat ut dem ur mitt liv och har som mission att hålla upp deras handlingar och deras sjuka personligheter i ljuset för alla att beskåda. De ska inte kunna gömma sig bakom sina charmerande fasader längre - det är min mission - och när jag antog denna utmaning att avslöja de onda människorna för vad de är - så slutade de besvära mig. De är livrädda för exponering, livrädda att bli avslöjade för vad de är. Men jag vidhåller att jag står som vaktpost och håller utkik efter ondskans hantlangare och när jag ser dem ska sanningen skrikas ut från hustaken.
Att onda människor hatar det vackra förstog jag redan som barn.
Det var när jag såg allt det vackra försvinna från den gård jag växte upp som jag insåg att onda människor hatar skönhet.
I min barndom spenderade jag mycket tid hos min mormor och morfar.
Gården var vacker. Vägen upp till gården kantades av en lång björkalle och vid sidan av björkallen växte en lång häck med ärtskivor som man kunde göra visselpipor av på sommaren.
Vid sidan av huset växte en häxring av björkar och på andra sidan gården växte det aspträd. Aspträden var oerhört fascinerande när man som barn studerade de löven som darrade i träden. Solen sken och himmelen var blå och det var alldeles vindstilla och trots detta darrade aspträdens löv. En fascinerande gåta för ett litet barn. Ingen vind och endå skälvde löven i träden. Det var så vackert.
En dag när jag kom farande till mormor och morfar så var allting utom björkallen efter vägen borta. Borta var häcken med visselpiporna, den vackra häxringen av björkar och aspträden med de magiska löven. Gården var kal - allt det vackra var förintat.
Jag frågade om aspträden och fick till svar att löven var så jobbiga att kratta.
Men jag förstog att sanningen var en annan - någon tålde inte det vackra och ville förinta all skönhet på gården och lämna den kal och steril.
Min mormor hävdade alltid att morfar var en elak man. Jag trodde henne. Långt senare har jag förstått att detta med att baktala en annan person bara är ett av vapnen i en ond människas arsenal av ondska. När morfar dog levde ondskan kvar och det var då jag förstog vem den verkligt elaka människan var - mormor - och det hade alltid varit hon som stog för ondskan i familjen. Hon var överhuvudet av ondska och den som la grunden till den dysfunktionella familj hon styrde med järnhand.
Det var även hon som beordrade att allt det vackra skulle elimineras från gården.
Idag frågar jag mig hur morfar kunde tillåta detta och varför han utförde hennes ondskefulla önskningar - men svaret är självklart; Ingen vet vilken ondska han fick utstå under alla år han delade med denna onda människa som min mormor var. Han utförde hennes önskningar därför att hon var ondskefull och den som troligtvis plågades mest av hennes ondska - var han. Han var också den som alla trodde var elak undertiden han levde därför det hade mormor alltid sagt bakom hans rygg.
Jag har kommit fram till att vad onda människor lider av är självömkan och avundsjuka. De tycker enormt synd om sig själva för att de tycker sig snuvade på den uppmärksamhet de tycker sig värda och de avundas alla dem som de tycker stjäl uppmärksamheten ifrån dem. De hatar således allt som är vackert, alla som är glada, vänliga lyckliga och talangfulla. De stjäl ljuset och uppmärksamheten från den självömkande och avundsjuka människan som därför vill förstöra allt det denne avundas och hatar. En sån person kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra. Ingen ska få glädjas eftersom den onda människan inte kan glädjas. Alla ska vara lika bittra och fattiga på liv - som den onda, livsfientliga människan är.
Deborah Englund
Kommentarer
Skicka en kommentar