Duktighetsministeriet
Varje människa är en oslipad diamant. Livet slår och slipar. Lär man sig inget så får man slag på slag. Man blir gammal och bitter. Man har blivit ett stereostift som spelar gamla repiga skivor gång på gång, igen och igen. Tjat och gnat.
Jag vill inte bli en gammal bitter tant - alltså har jag lärt av mina erfarenheter och blivit en gnistrande, ovärderlig diamant av minnen och livsvisdom.
Ja, kanske det gör ont i vissa - att jag är så fräck och tar mig den stora friheten - att kalla mig själv en "Diamant" - men det, min vän, är avundsjuka - en mycket trist sjukdom. Gör nått åt den eftersom det är du som lider mest i sviterna av själva sjukan. Det är som att slå sig själv i huvet med en käpp. Sluta med det och känn vad skönt livet blir.
Jo, jag har lärt av mina erfarenheter, sett livet som en resa, en skola, en vandring över höga berg och djupa dalar.
Vilket intressant liv jag har levt. Vad mycket intressant jag har gjort och många intressanta människor jag träffat.
Har de inte varit intressanta i sig så har de varit intressanta forskningsobjekt. "Varför blir man sån? Hur fungerar man då? Varför vill man vara en sån person? Varför skäms de inte? Varför lär de sig ingenting av SIN stund på jorden?" Jag ta till vara på varje möjlighet att lära mig nått av varje erfarenhet och vid varje nytt möte.
Alla människor har sin måttstock att mäta med. Redan tidigt hittade jag min. Jag ville lära känna mig själv, människorna, världen och livet. "Gå ut i Livet och skaffa dig erfarenheter" viskade Gud i mitt öra en dag. Och jag gick.
Jag har levt ett rikt liv, rikt på erfarenheter.
Jag har mer minnen i min ryggsäck än många andra har. Jag har tagit vara på min stund på jorden. Dock bryr jag mig inte om vilken måttstock andra använder sig av. Jag bekymrar mig inte över om jag lever upp till andras mått eller ej.
Det finns en del som har problem med mig - men det bekymrar mig föga - jag har nog med mitt liv.
Problemet de har tycks bestå i att jag inte är "duktig" nog. Vad de inte förstår är att jag har fullt upp med annat än att vara "duktig". Det är bara ett ORD. "Duktig" och det är inget ord jag tänker kasta bort min tid på.
Vem tackar mig för att jag varit "duktig" den dag jag ramlar i graven?
Kommer det att stå: "Här vilar Deborah som var så DUKTIG" på min gravsten? Knappast.
Och sen spelar det ju ingen roll om jag är duktig på något för om jag inte är duktig på det duktighetsministern tycker att man ska vara duktig på så har jag inte lyckats vara duktig i allafall.
Det där "duktighetssyndromet" är bara ett uttryck av andra människors kontrollbehov.
Det finns gamla människor som varit duktiga i hela sitt liv. Men de har aldrig levt.
Samtidigt går de med håven och hoppas få en klapp på huvudet för att de varit så duktiga. Men den kommer aldrig, den där klappen på huvudet - därför alla andra människor är ute med sin egna håv och jagar beröm, bekräftelse och uppmärksamhet.
Jag skiter i "duktig" - jag fokuserar på att trivas med mig själv och mitt liv.
Egotrippat? Ja, kanske. Men jag trivs och skadar ingen annan - utom möjligen duktighetsministeriet.
Deborah Englund
Kommentarer
Skicka en kommentar