Den hjälplösa kulturen
Under de senaste 10-15 åren har man talat om den curlande föräldern som ständigt finns till för sina barn. Föräldern framställs som ett offer för sitt eget föräldraskap, en offerroll där föräldern offrar allt för att ge sitt barn det bästa liv som ör möjligt. Faktum är att föräldern är inget offer, föräldern är faktiskt boven i detta drama - men av en helt annan anledning än man kanske först tänker sig.
En förälder som överbeskyddar sitt barn har en narcissistisk natur och överskattar sina förmågor. Vad föräldern omedvetet tänker är att barnet är hjälplöst utan föräldern, att barnet är odugligt utan förälderns ingripande. Detta är en form av högmod och inte ett gott eller uppoffrande föräldraskap. Tron att du som förälder är allenarådande och den som kan och vet bäst i varje situation är inget annat än självöverskattning och självförhärligande - d.v.s. narcissism.
Vi lever i en narcissistisk kultur där självupptagenheten överförs från en generation till en annan. Genom att ständigt putta sina barn åt rätt håll och baxa dem fram i tillvaron så lever man i ständigt symbios med sitt barn - precis som om barnet inte är en självständig individ - utan en utväxt av föräldern. Föräldern råder över barnet, föräldern är allsmäktig, föräldern är Gud OCH martyr eftersom föräldern inte ser sitt eget högmod - utan ser sig själv som den som uppoffrar sig. Win/WIn för föräldern - nu är föräldern inte bara Gud, utan även martyren som lider - och alltså är det "syndast" om föräldern, föräldern är både störst, bäst och vackrast OCH den som lider mest. Föräldern är således det största barnet - en narcissist som tror att hela världen kretsar kring hen själv.
I kölvattnet av denna narcissism skapas det hjälplösa samhället - därför att den narcissistiska Gudom/Martyr-mentaliteten BEHÖVER offer för att kunna tillfredsställa sin narcissism och förbli i gudom- och martyrskapet. Narcissisten ser det således som väldigt viktigt att "hjälpa" sin omgivning. Världen består enligt den här sortens individ av människor som kan hjälpa - och den andra halvan är den del av mänskligheten som ska hjälpas, den hjälplösa mänskligheten. Denna typ av narcissism går även under benämningen "Moder Maria-komplexet"
Människan växer av att lösa sina egna problem. Den curlande narcissistiska föräldern lever för att undanröja problemet för barnet - som alltså går miste i lärdomen av problemet, växandet som en självständig individ.
Vi ser en tendens av att människor i allt högre grad stämplas med olika diagnostillstånd som autism, Aspbergers, ADHD och liknande och förutom att själva fenomenet endast syftar till att gynna en girig läkemedelsindustri och deras aktieägare - så är det följden av att barnen ständigt omhuldas av sina självförhärligande föräldrar - och alltså inte får utvecklas naturligt genom att själva hantera sitt livs vägbulor.
Denna typ av problematik är speciellt välutvecklad i Sverige. I till exempel Öststaterna ser man inte denna typ av curlande och det gör att det är i Öststaterna (Ryssland, Estland, Lettland, Tjeckien, Ukraina o.s.v.) man hittar kapabla och dugliga individer - VUXNA människor.
Sverige kan som bäst beskrivas som ett gäng sillmjölkar - med en grandios självbild. Man tror till exempel att man är en "Humanitär Stormakt". Sverige är således ett extremexempel av en narcissistisk kultur - som till skillnad från vad de själva inbillar sig - skapar ett gäng självöverkattande sillmjölkar - den hjälplösa kulturen.
Så - vad är lösningen på problemet?
Jag är uppväxt under förhållanden som fick mig att förstå att detta med att vara förälder är väldigt lätt: man gör exakt som sina föräldrar - fast tvärtom.
Fortsättningen av artikeln läser du här: https://deborahenglund.substack.com/p/den-hjalplosa-kulturen
Kommentarer
Skicka en kommentar