Den perfekta människan

Jag brukar säga så här: Det finns inga perfekta människor. Alkoholister som klivit ur förnekelsen har lokaliserat sitt problem. Men hur är det med de perfekta grannarna? Vad döljer de bakom den perfekta fasaden?

Om folk bara kunde vara sig själva, med defekter och allt, vad befriande det skulle vara. Inget mer duktighetskomplex, ingen mer kamp för att behålla den egna fasaden fläckfri genom att placera sin egen dynga på andra och peka med hela handen.

Vad enkelt det vore att vara människa.
Man kunde släppa alla kraven på perfektion.

Idag använder man personen med det TYDLIGA problemet - som det svarta fåret; den som ska bära omkring på alla skulderna.
Under tiden som missbrukaren, alkoholisten, narkomanen bär omkring på skulden och skammen så kan den "perfekta" omgivningen fortsätta med sin pedofili, sin nekrofili, sin incest, sina bedrägerier, sina mord, sin människohandel, sin porr, sin otro, sina skattestölder och allting annat som en syndig mänsklighet kan komma på att ägna sig åt.

Det finns inga perfekta människor. Det är det enda vi verkligen har gemensamt, trasigheten, behovet av av ett helande, behovet av en Gud som älskar oss så mycket att han är beredd att dö för oss.

Deborah Englund